Adam Droppe artist

Det går inte att berätta om min musik utan att också berätta om mig, och inte utan att utlämna mig själv en smula. Musiken är inflätad i min existens, en manifestation av min historia, mina upplevelser, vad jag gör och tänker. Vissa händelser och omständigheter är viktigare än andra när det gäller varför jag gör musik och varför den låter som den låter. Jag ska nämna något om dem. Musiken är inte allt för mig, utan en del av allt. Från 13 års ålder har musiken visserligen varit en central del av mitt liv. Men i 25-årsåldern började jag intressera mig mer för litteratur, filosofi, resor och kultur, även om musiken var en del av min vardag även då - jag gjorde t.ex. spelningar varje helg. Jag var närmast hänförd av de stora ämnena och började så småningom läsa idéhistoria, psykologi, sociologi och statsvetenskap vid universitetet, från början för att det gav näring åt mitt skönlitterära skapande. Det akademiska tog med tiden överhanden och under arbetet med min avhandling (i sociologi) fanns knappt någon tid och energi över för att skapa musik. Då spelade jag mest för att ta en paus från skrivandet och rensa skallen. En månad innan avhandlingen skulle vara klar, alltså efter nästan fem års forskning, kraschade min tillvaro. Jag tänker inte gå närmare in på uppbrottet mellan min sons mamma och mig, men jag kan avslöja att jag föll handlöst mot avgrunden. Kunde inte skriva en bokstav på avhandlingen, sjukskrivning, självmedicinering, nervlugnande och antidepressiva preparat, kort sagt personlig kris. Någonstans i denna kris hände det något med mitt sätt att göra musik. Och detta är svårt att förklara utan att ta till klyschor och stora ord om att musiken blev min räddning och att låtar snarast kom till mig liksom av sig själv, som om de vore gåvor från högre makter. Och det är svårt att beskriva kort, för mitt förhållande till musiken var intimt förknippat med mina psykologiska processer. Men låt mig säga så här; jag befann mig i en process där det handlade om att riva sådana där fasader som man gärna gömmer sig bakom. För att man är rädd att det som man döljer där är fult och dåligt. Det handlade om att inte förneka min sårbarhet, att jag nog är mer känslig än vad som är normalt, att försonas med att jag är osäker i en del situationer, att sluta låtsas om att jag inte också är rädd, att våga misslyckas. Kort sagt att våga ta fram och visa hela mig. När det gäller musiken var detta som att låsa upp en dörr. Jag tillät mig att göra följsamma och hookiga melodier, något som jag alltid haft en fallenhet för men hade undertryckt för att jag fått för mig att det var för enkelt, billigt. Det var befriande att låta det som fanns inom mig komma fram. Musiken började formligen forsa ur mig. Det hände också något med rösten. Den funkade, kändes rätt, typiskt nog när jag slutade anstränga mig för att sjunga bra. Jag började skriva den musik som jag själv sökte efter, dvs musik där en enkel melodi utgör ingången till en större värld av nyanser och djupare bakomliggande betydelser. Jag började också söka mig till ljudvärldar som ligger i framkant av den nutida musikscenen där låtarna samtidigt bygger på genomarbetade texter. Jag är 46 år gammal när jag nu debuterar med Stannar Kvar. Det kan säkert ses som anmärkningsvärt, det passar inte inom normens ramar för hur artistscenen ser ut. Men min musik hade inte kunnat vara vad den är utan att jag hade gjort mig en mängd erfarenheter och byggt upp min referensbank genom åren. Som sagt, musiken går inte att skilja från vem jag är, min historia, mina tankar och känslor.